Here's That Rainy Day.

Denna dagen började bra, riktigt bra faktiskt. Jag gick upp sent åt frukost i lugn och ro. Sen cyklade jag inte till jobbet för att hämta lite arbetskläder som jag var tvungen att tvätta innan jag lämnar tillbaka dem. Jag dricker en kopp kaffe och pratar med Linn och Veronica en kort stund innan jag sticker hem igen. Väl hemma träffar jag på pappa, som har varit och sprungit Göteborgsvarvet (21km). Sen ringer telefonen. Vi pratar, mina händer skakar som om jag satt ute en vinterndag. Jag känner hur jag är svag i rösten medans jag pratar med dig. Nu känns det som att hela världen regnar bort...

Jag hatar att göra människor ledsna, det är det värsta som finns. Vet inte alls vad jag ska göra nu för att det ska känns bättre. Det är nog inte så mycket att göra, det som är sagt är sagt. Fan också, jag får väll gräva ner mig i jobb ett tag nu för att slippa fundera på detta igen. Regnet faller över min värld än en gång, trots att det var strålande sol i morse.

Visst skulle det vara bra om alla problem bara löste sig själv? Fast å andra sidan så är det nog så att det är hur vi hanterar alla dåliga situationer och valen vi gör när allt är som sämst som definierar oss, som berättar för personer omkring oss vad vi är för slags människor. Varje val man gör skapar den personen man är, det är jag övertygad om, men de valen som man gör mellan lätta saker medans allt är bra kan inte jämföras med de valen vi tvingas att göra. De valen som får en att lida, som om någon högg en i hjärtat. Men det är ett val man inte kan strunta i utan man måste bara ta itu med det hur ont det än gör.

Nu ska jag låta paraplyet mot väggen och ta ett steg ut i regnet.
Hur blöt jag än blir.....