Det känns som om den sista dagen alltid är den längsta. Den dagen man hoppas att man råkar sova bort. Men så är det aldrig, man måste alltid vänta ända in i det sista.
Men det är nog bra också, det ska inte vara lätt att sakna någon. Om man klarar sig aldeles för bra utan någon så är något fel men om man inte klarar sig alls så är något också fel. Det är en farlig balansgång när man är kär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar